elicenobinder

Inatt drömde jag den värsta mardrömmen jag någonsin drömt. Den var så verklig. Jag drömde att mina föräldrar dog i en flygplans olycka, Tomas, mamma och pappa. Jag satt hemma, i kontoret, med katten i knät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det konstiga var bara att både mamma och Tomas var där, men vi diskuterade  som om dom var döda. Jag frågade mamma om och om igen "Vad ska jag göra? Hur ska jag leva?" varpå hon svarade med en glad röst "Allt kommer bli bra". Jag hade en obehaglig känsla, ungefär som när musiken ändras i en film och man vet att någonting ska hända. Men ingenting hände, och Tomas och mamma bara satt och stirrade på mig. Jag tänkte på pappa, och att jag aldrig skulle få se honom igen, och sen kom jag på att han hade skickat ett gulligt sms till mig för några timmar sen som jag aldrig hade svarat på (från och med nu kommer jag alltid svara på sms direkt när jag har läst dom). Jag var så ledsen och hade en sån ångest och jag har aldrig känt den känslan förut. Jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen. Jag grät inte, jag var inte arg, jag bara satt och stirrade på mina döda föräldrar som satt mittemot mig. Ingenting spelade längre någon roll och jag kände mig som en liten hjälplös flicka. Tankarna som gick genom mitt huvud går inte att beskriva, jag tänkte på allt som skulle hända och vart allt skulle ta vägen. Vart skulle jag ta vägen? Vart skulle huset ta vägen? Alla våra saker? Pappas nybyggda hus? Alla hans saker? Det var så många frågor i mitt huvud, så jag började med att fråga Tomas den lättaste frågan som jag egentlgen redan hade svar på. "Tomas, tycker du att jag ska vara hemma från skolan nästa vecka, eller ska jag gå?" Tomas svarade "Du ska såklat vara hemma". Saken är den att jag skulle gjrot allt han sagt, jag kände att kroppen ställde in sig på att gå till skolan när jag frågade frågan och om han hade sagt att jag inte skulle stanna hemma nästa vecka, då hade jag inte gjort det. Jag kände mig ensammast i hela världen och totalt hjälplös. Jag skulle få klara av allting själv.

När jag vaknade var jag inte svettig, jag grät inte och jag skrek inte. Jag hade bara kvar den enorma ångesten att hela min familj var borta. Sen, när jag insåg att det var en dröm släpptes ett ton stenar från mitt bröst. Jag blev helt matt av att jag hade spänt mig så länge och jag blev helt överlycklig när drömen visade sig vara just det- en dröm.

Men den här natten har lämnat mig med en känsla, jag kommer säga oftare till mina föräldrar hur mycket jag älskar dom. Nästan alla ungdomar i min ålder drömmer om att flytta hemifrån så dom slipper sina föräldrar, men tänkt vad mycket man skulle sakna dom om dom försvann. Ta hand om er familj, och tala om för dom hur mycket du älskar dom.

Som avslut vill jag säga till Mamma, Pappa och Tomas hur mycket jag älskar er. Utan er blir mitt liv inte värt att leva. Tusen Pussar & Kramar.

Tomas och mamma <3

Bästa pappa <3